Förra helgen var jag på picnic, där träffade jag en trevlig kvinna vid namn Kazuko, som delar mitt intresse för miljö- och energifrågor. Några dagar efter picnicen mailade hon och berättade att hon vunnit två biljetter till en förhandsvisning av 11th hour, miljödokumentären som bland annat Leonardo DiCaprio ligger bakom, och frågade om jag ville följa med. Strax efter att jag svarat att jag naturligtvis gärna ville det fick jag dock svaret, där hon säger “Ojdå, det var visst i Osaka…”, vilket underförstått betyder “vi skiter i’t”. Efter viss överläggning kom vi dock fram till att vi borde åka dit, inte så mycket för filmens skull utan snarare eftersom vi båda var peppade på en utflykt till Kansai-regionen, bland annat för att besöka Kyoto.
Sagt och gjort, vi begav oss med nattbussen som lämnade Tokyo söndag kväll för att komma fram till Osaka kl 07 måndag morgon, Spenderade dagen i Osakas ganska tråkiga betongdjungel, och kvällen på filmvisningen (som var sponsrad av nån miljöfond som Deutche bank låg bakom). Pluspoäng för att Richard Heinberg, min idol, var med. Jag hoppas att DiCaprios medverkan, som jag förmodar är ett PR-trick för att locka en annars omöjlig publik att se en miljödokumentär, gör att fler går och ser filmen.
Innan vi lämnade Tokyo bokade vi sovplats i Osaka, vi hittade ett ställe som kostade 350 kronor per person, och som vi trodde var något mediokert sunkhotell. Det visade sig dock vara en svit på artonde våningen på ett av stadens lyxigare ställen.
Dagen därpå åkte vi till Kyoto, en knapp timmes resväg från Osaka. Kyoto var Japans huvudstad fram till och med 1868, då man flyttade landets styre till Edo, som idag går under namnet Tokyo (tack Wikipedia!). Staden är känd för sina många tempel, och ett populärt turistmål för såväl Japaner som gaijins. Jag gillade verkligen Kyoto. Det var lugnt, mysigt, vackert och ett välbehövligt avbrott från all betong och storstad jag omgivit mig själv med de senaste månaderna. Efter en dags traskande mellan tempel valde vi att avsluta dagen på onsen (japankst badhus där bassängerna är fyllda med hett källvatten). Vad jag först bara trodde skulle bli ett intressant sätt att göra mig av min för stunden inte helt angenäma kroppsodör visade sig bli hela resans höjdpunkt.
Att sitta naken med 10 japanska gubbar (på japanska badhus badar männen för sig och kvinnorna för sig) i en skållhet bassäng där vattenstrålarna pumpades in med så hårt tryck att jag var övertygad om att min kropp skulle vara prydd med blåmärken när jag väl steg upp, var någonting av det bästa jag gjort någonsin. Efteråt kände jag mig pånyttfödd, min hud var mjukare än den lenaste babystjärt, och min rygg, som börjat klaga lite på sistånde på grund av alla dessa o-ergonomiska timmar i sängen med laptopen på magen, kändes som ny. Jag kommer absolut gå på onsen flera gånger, och rekommenderar varmt alla som har vägarna förbi det här landet att göra detsamma!
Mendelssohn. Förstklassig färdlektyr i morgonrusningen mellan Kobe och Osaka.
Lobbyn till hotellet där vi bodde. Helt ok.
Okej okej, inte kräkas på golvet.
anständig utsikt från rummet nattetid.
Duglig även dagtid.
Japansk landsbygd, någonstans mellan Osaka och Kyoto.
Risigt (ha ha ha)
Fin sjö med tillhörande guldtempel (金閣寺)
Jag blev kompis med några kids som ville öva sin engelska.
Kast med liten Yen. Träffar man den lilla skålen vinner man evig lycka, kanske.
Liten pagoda i sten, gullig!
Om trädet är Doktor Alban så är rötterna Afrika.
Kyoto. En väldigt mysig stad som jag gärna skulle bo i.
En traditionernas man
Tempel #2 för dagen. Det här hade någonting med rävar att göra.
Jättemånga tori, samt en (1) Kazuko.
Som sagt, jättemånga tori
För frivillig tvagning av händer och mun.
Toa-porträtt
Kyoto C
Kyoto tower
